Bulerías
Ordet bulerías kommer från det spanska ordet "burlar", vilket betyder att retas eller det spanska ordet "bullería" som betyder ståhej, larm, dån, oljud. Det är en mycket vanlig flamencostil som kan anta många olika skepnader och fylla lite olika sorters funktioner. Mycket riktigt är bulerías ofta förekommande vid festliga sammankomster, dess framtoning är ofta humoristisk och lite självironisk. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är en lättsam palo. Många gånger är bulerían allvarsam och mörk, trots sitt intensiva tempo. Precis som all flamenco finns det både familjära varianter som lever vidare inom vänkretser och familjer, jämte mer sceniska och koreografiska ambitioner (alternativt en slags hybrid mellan de båda, av typen flamencofamiljer som sätter upp föreställningar tillsammans). Ofta kan bulerías bygga på ren improvisation, men kan även vara strikt och strängt koreograferad. Gemensamt för alla lyckade bulerías torde vara drivet, det kraftfulla pulserandet i både musik och dans. Det är kraftfullt, explosivt och präglas av mer eller mindre högt tempo och ett ständigt driv vidare framåt. Att det är festmusik betyder dock inte att det är så enkelt alla gånger, Anselmo González Climent bland andra flamencokännare framhåller att det är en palo som kräver mognad och gedigen kunskap i flamencons olika stilar och uttryck. För att kunna bli en riktigt bra buleríasångare krävs kunskap i mer eller mindre alla andra palos. Bulerían har en komplexitet och intensitet som inkorporerar en rad olika uttryck på samma gång, vilket kräver ett lyhört samspel musiker och dansare emellan.
Bulería är en relativt sent tillkommen palo som dyker upp först under andra halvan av 1800-talet. Det troliga är att den utvecklats från soleá, som en slags avslutande svans/remate. Den Jerezbördige sångaren Mateo El Loco skulle kunna betraktas som upphovsman till dessa "svansar", men givetvis är buleríans historia precis som mycket annan flamencohistoria något höljd i dunkel. Det är hursomhelst på detta sätt bulerías ofta används idag, de bildar ofta ett slutparti i till exempel en soleá eller alegría. Precis som soleá ("buleríans moder") är det en 12-slagsbaserad palo, ofta underdelad enligt följande "klassiska" modell: (12) 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12. Det finns dessutom en rad andra rytmiska mönster som kan dyka upp och alterneras mellan. Se bild här nedan!
Grundackorden i bulerías är två stycken, och palon är (oftast) baserat på ett a-frygiskt modus vilket gör att de två ackorden blir A-dur och Bb-dur. Tempot på en bulería ligger på ca 240 bpm.
Sångverserna brukar bestå av tre till fyra åttastaviga versrader, och kan i princip handla om vadsomhelst och låta på tusen olika sätt. Bulerías är en mycket bred genre, mycket tack vare sin improvisatoriska karaktär, vilket har lett till att det hela tiden skapas nya varianter. I princip kan vilken letra som helst användas. Att använda letras från andra palos förekommer, det har även till och från hänt att sångverser använts från helt andra musikgenrer, såsom gamla schlagers och annan populärmusik. Ibland blir det bra, ibland blir det hemskt...
Jerez de la Frontera anses i regel vara buleríans vagga och ursprung och flamencoartister från regionen förväntas bemästra bulerían till fullo. Jerez är dock långt ifrån den enda buleríavaggan, Sevilla och Cádiz har också varit mycket viktiga städer i buleríans historia. Den första inspelade bulerían tros vara från 1910 med Pepe el de la Matrona, som mycket riktigt inte kom från Jerez utan Triana (= en mycket berömd stadsdel i Sevilla). Intressant är att exempelvis den klassiske sångaren Antonio Chacón inte sjöng bulerías, trots att han tillhör de mest berömda sångarna från Jerez de la Frontera. Chacón var en av de första välbetalda flamencosångarna, och blev som mest berömd för sina malagueñas och media granainas, stilar sprungna ur fandangos. Dock fanns det andra exempel på samtida storstjärnor såsom La Niña de los Peines med bror Tomas Pavón vilka blivit kända för sina buleríaframföranden. Nuförtiden är det givetvis en palo i princip alla flamencoartister utför med jämna mellanrum.
Exempel att lyssna på:
La Paquera de Jerez – Romance de Amparo Vargas från "Sentío y pasión flamencas"
La Paquera de Jerez – Que dolor de mare mía från "Una noche en Torres Bermejas" Det finns otroligt mycket bra i buleríasväg med denna dam, en mästare på området. Men dessa två är mina favoriter.
Manolita de Jerez + Niño Ricardo på gitarr – Bulerías, från "Cantaores de Jerez/Antología La epoca dorada del flamenco". Knastrig, äldre inspelning, fin! Väldigt bra Jerez-antologi för övrigt.
Beni de Cádiz – Tormento de mis tormentos, från "Beni de Cádiz, Grands cantaores du flamenco, vol 17". Underbar sångare, jättefint driv i rösten. På skivan finns flera fina bulerías, bland andra palos, och hans sätt att ornamentera är mycket bra.
Juana la del Revuelo – Amanecer, från "Sonakay – oro gitano". Skivan i övrigt är lite lam men just denna låt sticker ut i sin smakfullhet.
Camarón de la Isla – Otra galaxia, från "Te lo dice Camarón".
En sargad typ av bulería, absolut inte uppsluppen festglädje. Camaróns röst är hes och rå och ackompanjeras inte av fräsigt gitarrspel utan endast av palmas. Avskalat, ganska mörkt och väldigt bra. 
Gerardo Nuñez – Jucal, från skivan med samma namn. Öppningsspår och ett väldigt bra sådant, med mycket auktoritet i klangen, och inte att förglömma ett rysligt fint tempo!
